40
Han spelade så länge i natt efter sen du[1] var gången, hviskade de som körde honom, att vi till sist måste rifva fiolen ur händerna på honom, och då damp han i golfvet och var rent ifrån sig. Sedan hälde vi några supar i honom, men han ville inte vakna i alla fall.
— Stackars, arme man, sade presten, stirrade på sitt offer och blåste ut röken: — Må Gud skåda i nåd till honom och låta honom en gång komma på en bättre väg.
Då Karin hörde kärran stanna utanför stugan, kom hon ut. Hon bleknade i det samma hon såg hvad det var, men hon tog sig med ens, — Lägg honom in på sängen, skall ni ha tack, sade hon. De gjorde så. Karin stälde väl till för honom och så sporde hon männen om allt, som var händt. Då hon fått veta allt det hon ville, ända till de ord presten hade brukat, sade hon dem tack för hjelpen och gick in. Hon steg fram till sängstolpen, lade hop händerna kring den och bad stilla. Så torkade hon en tår bort från ögat, tog så sin stickning och satte sig utmed sängen hos sin man.
Då Torger åter vaknade låg han i sin egen stuga. Solen lyste in på det målade skåpet, Karin satt och stack, lille gossen stabbade på golfvet, allt var i lag, som om ingenting händt. Han stirrade på Karin så underligt länge och hårdt. Karin sade inte något; hon tog bara gossen och hade honom bort till Torger. Tag bort pojkungen! sade Torger tvärt och sköt honom ifrån sig. En stund efter kastade han sig ned i dynan.
- ↑ I Norge, liksom i Dalarne, tilltalar allmogen alla med du.
