— Jag är förkastad både af Gud och menniskor, Kari, sade han och gaf sig till att storgråta.
— Jag vet inte något om det, sade Karin lugnt och tog upp en maska hon hade släpt.
Torger stannade med gråten. Du har nog inte hört hvad presten sade i går.
— Jo, det har jag nog, men presten är inte vorden vår Herre än.
— Jo, jo, jag är djefvulens barn, Kari.
— Språka inte sådant slarf, Torger, men sof litet till, så skall jag koka dig en god kopp kaffe.
Torger teg. Det var som om Karins ord kommo så svalande öfver honom, hon var så trygg i sig sjelf, och allt gick i sitt dagliga gänge.
— Du drack för mycket i går Torger, sade Karin, då hon hälde upp kaffet åt honom.
— Jag gjorde så, Kari.
— Det är det värsta du kan göra. Du kommer väl i håg hvad far din sade?
— Jag kommer nog i håg det, men jag rådde mig inte sjelf.
— Åh nej, jag skall nog tala med presten om det.
— Du går då väl inte till presten?
— Jo, det gör jag, han skall nu en gång få veta sanningen.
— Åh, Kari! Han får inte taga dig från mig, sade Torger rädd.
— Det slipper han nog, svarade Karin trygg, log och tryckte handen på Torger. Torger såg in i de lysande, trofasta ögonen på sin hustru. Sådan var hon, då hon ringde honom ut ur berget med kyrkklockan.
