Sida:Den bergtagne.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

— Det blir nog bäst att jag låter spelman och allt i hop fara och tager mig till något annat, sade Torger efter en stund och suckade.

— Åh nej, det skall du visst inte. En skall vara det en är skapt till och du är den likaste spelman i Norges land, det skall jag säga dig Torger.

— Men du var klokare du lika väl, som lade dig på boken, sade Torger.

— Ja, det skulle blifvit en anfasligt duktig prest af dig Torger, svarade Karin.

Torger måste le.

— Hör nu hvad jag säger, sade Karin. Nu kan du bli liggande en stund på dagen, för det behöfver du, och i morgon tidigt går du på ökletning[1].

— På ökletning?

— Ja. Gudbrand var inne här i går, som du var faren, och ville hafva dig med på ökletning, och jag lofvade att jag skulle nämna det för dig. Det skall friska upp dig att fara litet på fjället nu, och så går jag till presten. Och i qväll så skola vi språka allvarsamt med hvarandra.

Torger for på fjället och Karin redde sig i ordning att gå till presten. Hon hade strukit bort alla nattens skuggor med sin lena hand, och Torger hade åter funnit fred.




  1. Kreaturen gå ofta vilse på de stora fjällvidderna i Norge, der de taga sitt sommarbete, och hela veckor kunna gå åt innan de genom en dylik „ökletning“ återfinnas.