VI
språkrörelsen, sällade sig nu Janson och skilde sig dermed i sin diktning från den af honom i öfrigt så högt skattade skaldeflock, i hvilken både Björnson, Ibsen och Lie af honom erkännas som fullt nationelle, hvad deras diktnings innehåll angår, ehuru han icke anser dem vara det i afseende å språket. Janson gjorde sin trosbekännelse om det norska bondemålet, när han 1866 för första gången framträdde som namngifven författare med sina två berättelser Fra Bygdom, skrifna på det "landsmål" han sedan aldrig svikit, utan år från år riktat med dikter och berättelser, hvilka allt mer banat sig väg till den svenska och danska allmänheten, dels i öfversättning, dels på bygdemålet. Dervid har isynnerhet den förra funnit att, hvad än från norsk synpunkt mot "målsträvet" kan invändas, från svensk kan det endast anses stärka frändskapskänslan mellan folken, då det norska "målet" vida mer än norsk-danskan står vårt nära, på samma gång det eger mera af det gemensamma fornnordiska språkets malm och således bringar i dagen och tager till vara mycket af det arf, som annars torde spillas.
I och med denna Jansons öppna maning till strid mot det språkligt bestående och hans öfvergång till det läger, hvars främste kämpe han länge varit, ställde också lifvet till honom sin fordran såsom till enhvar idéens man: att han skall ega ej blott mod att välja sitt märke utan äfven kraft att bära det fram, en kraft, som hos Janson pröfvats genom länge oafbrutna svårigheter.
