Först bland dessa kom den för ett skaldelynne visserligen äggande men jämväl till otrohet mot sig sjelf frestande striden om en plats i sitt lands vitterhet. Derunder har han emellertid orubbligt uthärdat den lärda granskningens ovilja, lugnt burit medvetandet att genom sitt “målsträv“ begränsa sitt skalderykte och utestänga en stor del af den medkänsla, som kunnat gifva hans diktning en rikare utveckling. Denna bristande vexelverkan med hans lands “bildade“ läsekretsar kunde dock utan svårighet egt rum i fall de velat taga kännedom om hans diktning, innan den fördanskad mist stilens egendomliga fägring. Till gengäld äro Jansons böcker mycket spridda bland allmogen och af den högt skattade. Nämnda strid kan anses vara af Janson segerrikt slutad, sedan stortinget 1875 gifvit honom, liksom Björnson, Ibsen och Lie, en “skaldelön“ af 1600 kr. årligen. Härmed hafva de norska folkombuden gifvit honom ett yttre vedermäle af den tacksamhetsskuld, i hvilken detta folk känner sig stå till sina skalder och lärare, bland hvilke Janson främst häfdar sin plats genom sina folklifsskildringar.
Utom flere smärre sådana äro hans större berättelser den redan nämnda Fra Bygdom, innehållande Per och Bergit (öfversatt på svenska) samt Liv; Han og Ho (också utgifven på svenska), Marit Skjölte, Ei Slaatskjempa, Torgrim och Den Bergtekne, hvilken säkerligen utgör höjdpunkten af författarens folkliga diktning, om hvars art här icke behöfver ordas, eftersom den i det följande talar för
