44
— Det är inte det jag menar, svarade Karin fast. Han skulle hafva fred med Gud, om han fick vara i fred för dig och dina.
— Hvad menar du? sade presten, vände sig i stolen och satte stora ögon i henne.
— Jag menar att om han kommer i olycka, så har du hans lif på ditt samvete, sade Karin med darrande målföre.
— Jag talar icke af mig sjelf, min goda hustru, svarade presten. Jag är här som Herrens tjenare, och pligten att vittna om honom kan stundom falla sig tung.
— Inte tror jag den faller dig så tung, svarade Karin modigt, annars orkade du inte se på all den olycka du har gjort.
Presten vardt än mera handfallen. Så hade ännu ingen talat till honom. Han gjorde sig så lugn han kunde och sade: sätt dig ned, hustru lilla, och säg fritt ut hvad du menar.
— Tack, jag kan godt stå, svarade Karin. — Jo, jag menar det, att du tror att du kan säga till oss och göra med oss nätt som du vill, för det att vi äro bönder och inte boklärda. Men så mycket se vi i alla fall, att det du kommer med icke är den rätta kristendomen.
— Och hvad är då den rätta kristendomen? sporde presten, medan ett hånande leende drog sig öfver hans anlete.
— Jo, det skall jag säga dig, om du inte vet det förr, svarade Karin lugnt. — Det är den, som kan ge mig tröst och göra mig bättre. Men du bara skrämmer folk och gör dom inte bättre. Här var likare i bygden innan du kom. Då voro folk snälla, hjelpsamma och glada åt hvarandra — nu äro de sura, tvära, misstrogna, nu klaga de på hvarandra för dig, nu hyckla
