46
det vardt hon, som vardt straffad, och inte han. Och var det andlig dans, så måtte de ha dansat bra andligt här i bygden.
— Är du kommen och vill träta med mig? sade presten och sköt pannan i rynkor.
— Nej, jag är kommen och vill säga dig sanningen, för det vågar ingen utom jag, och jag vågade mig inte heller till det, om det inte vore för Torgers skuld. Du kan nog vara lärd och begripa dig på mycket, men folk begriper du dig inte på. Du dömer alla efter dig sjelf och vill att alla skola vara som du. Detta tror jag inte är rätt, för liksom Gud inte har gjort två blad lika, så tror jag också, att en är skapt till ett och en till ett annat. Och hade du sett Torger sådant handlag han hade med fiolen ända sedan han var liten pojke; hade du sett hur barnaglad han var för hvar ny visa han hade gjort, och hur han tackade Gud och hur mild och god han var, hade du hört honom spela Söndagspsalmen för mig — så skulle du nog säga att han var skapt till spelman, och så skulle du inte skamfarit honom, som du gjorde. Och Karin lade anletet ner i sitt förkläde och tog i att gråta.
Presten vardt rörd vid att se henne gråta; han reste sig, kom bort och lade handen på hennes hufvud. — Stackars hustru! sade han, — jag tror nog det kan vara ärligt menadt, men det är ofta en får säga ifrån sig just det som kött och blod hänga fastast vid, och det är ingen, som kan vara skapad till synd. Du behöfver också få dina ögon smorda med ögonsalva och omvända dig. Karin gjorde ett kast med hufvudet. — Det tarfvas inte att du stackrar mig, sade hon harmsen — för jag vill inte
