Sida:Den bergtagne.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

— Nej, jag har inte det. Men månn’ tro inte ansvaret blir tungt att bära?

— Det blir min sak och inte din, svarade presten hårdt.

Karin gick. Men en lång stund efter hörde de presten gå upp och ned på golfvet med tunga steg och tala högt for sig sjelf.

Då Torger kom hem igen, snörade Karin hans matsäckspåse och sade: — Nu får du ut Torger och plocka ihop något till huset. Här kan en karl, som du, inte vara längre, och jag ställer med torpet så länge.





Åttonde Stycket.

Tyngre färd än den Torger nu gick, hade han sällan gått. Det var nu så, att när han var hemma i sin stuga och i lag med Karin, kände han sig åter fri och lycklig. Hennes starka tro och hennes lugna väsen styrkte honom. Men när han blef ensam, kommo prostens ord efter honom. Det hade varit en så förfärlig stund, den på bröllopet, att den icke lätt vardt glömd. Det kom för Torger, att något illa måtte komma att hända på denna utfärd. Han, som hade en sådan håg till att vara hemma, skulle nu inte få lof till det längre. Det syntes honom, som om han nu skulle börja på ett långt och tungt lif. Tills nu hade det varit solsken, lycka och fred. På fjället hade tankarna kommit vältande inpå honom, så han