Hoppa till innehållet

Sida:Den bergtagne.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49

var glad då han slapp hem. Då han nu gick med fiollådan på ryggen genom stenuren, var det som om bergknallarne reste sig vreda upp mot honom i dimman, och han mindes Sylfest och hans ätt, som Herren utplånade från jorden, för att de hade syndat. Han nådde så långt som till granskogen. Der satte han sig på en stock och torkade svetten af sig. Skulle han gå hem igen och börja ett annat lif och slita med sina händer, som alla andra? Men hvad skulle det så bli af Karin och lille gossen? de skulle hafva mat och kläder, och han var inte en sådan arbetskarl, att folk stort kunde bruka honom. Nej, han fick nog hålla på med fiolen, och var det sant, som Karin sade, att det var hans kall i lifvet att vara spelman, så kunde det inte vara synd i det. Sålunda satt han och grunnade för sig sjelf; tankarne gingo i en och samma ring. Så suckade han, lade fiollådan på ryggen igen och vankade vidare fram. Han gick förbi gård på gård, der han förr hade varit en kärkommen gäst. Nu tordes han inte gå inom och be om en skål vassla. Bygden var nu rensad från allt orent, och han var den orene, som skulle sopas ut. Derför var han också nu stadd på flykt.

Detta tungsinne låg öfver honom, ända tills han kom om fjället, ned i grannbygden. Här var det vidare och lättare att andas, folk voro mera vänliga, nu fick han lof att fresta att gå fram; han kunde inte vända längre. Det spordes snart, att Torger spelman var kommen till bygden, och folk kappades om att få tag i honom. Torger hörde den gamla klangen i sin fiol; den glädje han skapade kring sig gjorde honom godt, och han tjente pengar. Det var

Den bergtagne.4