till Torger och ristade honom i båda axlarne. — Nej, men det är makalöst! har Ni hört sådant förr? och han vände sig till de andra. — Det är detta naturegna, den starka undertonen, detta sus och brus från skog och fors — jag får det aldrig, aldrig om jag lärde på det i hundra år. Hur gammal är du?
— Trettio år.
— Och du har lärt dig sjelf?
— Far min lärde mig, och han lärde af sin far; vi ha varit spelmän så långt ätten mins.
— Nej, men att du skall gå här i en bondbygd och bara spela på bröllop och kalas — det är då för galet. Du får lof att komma ut! — har du aldrig tänkt dig det?
— Nej, jag kan inte säga. Jag tror inte jag kan bli likare än jag är.
— Hå—hå—jo, du kan bli likare! Tag hit min fiol. Nu skall jag spela för dig. Och han fick fiolen; Torger stirrade på den; en sådan fiol hade han inte sett förr. Han var så fin, att det sken af honom lång väg.
— Hvad är du för en karl, om jag törs fråga? sade Torger.
— Jag heter Ole Bull, har du hört talas om honom?
Torger satte stora ögon i honom. — Nej, är du Ole, du? ja jag skulle mena det, att jag hört talas om dig!
Och Ole Bull spelade. Det var „Säterbesöket“, och han lade in i det visor och folktoner, ibland gråtande, ibland skrattande. Munnen på Torger vardt allt mer och mer öppen, ögonen mer och mer blanka och stora, och då
