Sida:Den bergtagne.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

50

som om minnena från hembygden nu eggade honom att lägga all sin kraft i spelet; folk skulle då få höra att det var detta han var skapt till och inget annat.

Så var det en dag som det kom bud till honom från skrifvaren, att han skulle komma dit upp; det var en främmande man der, som ville språka med honom. Fiolen skulle han taga med. De visade honom in i skrifvarens förmak, och der satt den främmande och talade med qvinfolkena. Det var en starkt bygd, rakvuxen karl med ett par spelande ögon och ett fint leende kring munnen. Då Torger kom in, spratt han upp från stolen. — Nå — se der är mäster-spelmannen — nu skall du spela för mig, ty jag är också spelman! Torger såg på honom. Hvad var detta för en, månn’ tro? Han tog sin fiol ur fodralet och bad att få en pall, för en sådan var han van att sitta på. Och så spelade han den första visan. — Bra! bra! ropade den främmande och klappade i händerna. — Mer, mer. Och Torger spelade „Nordfjordingen.“

— Har du sjelf gjort den? sporde den främmande. Nej, det hade han inte.

— Nå, så spela en, som du sjelf har gjort, bad han. Torger vardt liksom skamsen. — Du skall få höra „Strömkarlen“, sade han. Och han till att spela „Strömkarlen.“ Men nu var det kommet lif i armarna! Han kunde inte stanna; den ena visan och polkan gled i den andra och sist dref det in i „Karipolskan“ — med forsen, berget, elfvens brus, hemmet och hon, som ringde honom ut med kyrkklockan.

Den främmande satt som fängslad. — Då sista stråkdraget klang, spratt han upp, for bort