Hoppa till innehållet

Sida:Den bergtagne.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

inte utstått all den striden och mödan, och du kom att längta för mycket hem.

— Jag gjorde väl det, hviskade Torger, hvit som ett lakan.

— Hvad för slag? dånar du? ropade skrifvaren förfärad.

— Jag sprang rent för fort, sade Torger. — Det gör ingenting, jag kommer mig snart. Ja, ja, farväl och tack för underrättelsen.

Torger raglade ut genom dörren, skrifvaren stod och såg efter honom genom fönstret. — Stackars karl! det var synd om honom! sade han och gick så in på sitt skrifrum.

Torger dref fram om logen; dörren stod öppen.

Han hade sig in der och kastade sig ned på höet. Hur länge han låg der, visste han icke. Det dönade för hans öron, det svimlade tör ögonen, han kunde inte gråta — lifslycka, framtid, allt var mist, sönderkrossadt. Då han rådde med sig sjelf sprang han upp, tog fiolen och ville slå sönder honom mot väggen. Han hade allt lyft upp honom, men så var han inte god till det. Han häfde honom bara ifrån sig, kastade sig framstupa och grof hufvudet ned i höet.