Nionde Stycket.
Tre veckor efter denna dag kom en känning från andra sidan fjället in till Karin. Då de hade helsat och språkat och mannen skulle till att gå sade han: du får komma och se efter man din, Kari, det ser sorgligt ut med honom.
Karin släppte det hon hade i handen. — Är han inte rest? sporde hon.
— Nej, han ranglar drucken mest hvar endaste dag från gård till gård ned i bygden.
I ett ögonblick stod för Karin allt det som hade händt. Hon stod upp på fläcken, tog mat i ett knyte, lindade gossen fast på ryggen och gick. Då hon var kommen om fjället, gaf hon sig på spårlag efter mannen. Hon sporde sig fram från gård till gård; till sist fann hon honom i en lada. Der låg han, blek och slak, mest som han sof. Hon kastade sig öfver honom: — Torger, Torger! så fann jag dig ändtligen.
Torger spratt upp. — Är det du, Kari? kom mig inte när, jag är dig inte värd.
— Å, tala inte slikt, Torger! se här är din lille pojke.
— Låt honom inte ta i mig. Vet du det att jag har ranglat här som en fyllhund bymillan. Och Gud vet hur länge jag kunde ha gjort det, om du inte hade kommit. Nej, men att du kom, att du kom!
— Så res dig nu, Torger, och få dig litet mat. Sen gå vi hem, och det skall allt bli godt igen, sade Karin och frestade att resa på honom.