64
— Tycker du inte det är nog att dras med en sådan som jag är, svarade Torger; — skola vi nu till leda vår ende son in i denna olyckan.
— Bruka nu ditt vett, Torger, sade Karin. — Så långt en kan minnas upp genom din ätt, så har det varit spelmän i henne, och ingen vet om, att de ha varit olycklige. Bygdens folk har varit stolt att ha dem, tills presten kom med dessa nya påfund. Och du har slettes inte varit olycklig all din tid, du Torger, det är otacksamt af dig att säga det. Mins du inte när du som ung for och flög med din fiol kring alla backar? mins du inte de första åren vi voro gifta, ja, ända till presten kom, hur lycklig du var? hur godt du tyckte det var att kunna spela, den gången vi miste vår lilla flicka? hur det lättade för bröstet sade du; och så söndagsqvällarne på lekbacken? Jo, du har haft rätt många goda tider, du Torger, som du skulle tacka vår Herre för.
— Men de sågo inte det jag nu ser, hvarken far min eller alla de andra, sade Torger. — Tror du jag har mindre håg till att spela nu än förr? När jag tar i strängarne, är det som fingrarna bränna, men det är helvetes lågor, som sleka upp efter strängarne. Nu har jag fått mina ögon smorda med ögonsalva.
— Den ögonsalvan kan du gerna skicka igen till presten, svarade Karin lugnt. — Nej, ditt öde har farit hårdt fram med dig, Torger, och du var för vek till att stå emot, det är saken det. Och olyckan är inte den att du är spelman, men att du fick syn på något högre och längtan till ett större än de andra, men inte tillfälle att hinna fram till det. Du skulle
