kommit härifrån förr, Torger. Men vardt du för gammal, så skall vår son inte blifva det, och det är det vi nu skola sträfva till: att få honom att hinna fram. För till spelman är han född och det skall han vara, och han har inte den oron som du, han är lugnare och djupare; han skall nå det som du drömde om för dig.
Torger stod och höll sig i spisstöttan, bröstet gick på honom; han skyndade sig fort ut och sade inte ett ord.
Ett par månader voro gångna och vintern kom. Första snön hade allt visat sig på bergtopparna. Torger hade varit så mörk på den sista tiden, att Karin vardt rent hjertängslig. Hon smög sig efter honom, tills han var kommen förbi forsen; hon var rädd att han skulle kasta sig i. Han stod ofta och såg ned i forsen, eller satte sig nedanför qvarnen, der han drömde sin lyckligaste visa. Men alltid gick han stillt vidare. Karin visste att samlifvet med folket rundt i kring på gårdarne liksom qväfde honom och hvar dag ref upp prestens förbannelse; hon visste att de höllos med att omvända honom, men hon visste ingen råd. Det fick gå, som det ville.
Så var det en morgon hon vaknade vid att Torger var borta. Hon hade suttit så långt ut på natten och trälat, att hon somnade tungt och hade inte hört när han stod upp. Hjertängslig sprang hon ut och ville ned åt forsen. Då såg hon gossen sitta gråtande på golfvet. — Mor, fiolen är borta, sade han. Karin ref upp skåpdörren, ja, han var borta, och stråken och fiollådan med. Gud ske lof! — Det är far din, som tagit fiolen, sade hon, han kommer väl igen, hvad det lider.
