72
Det var inte bara detta, att hon för jemnan var hugstulen för Torgers skuld, som gnagde på henne, eller striden med presten, som var ute på alla leder och ville fånga Torger. Det var också slitet för lifsuppehälle. Det Torger kunde tjena räckte inte, och så måste hon tjena resten. Hon gick och skar säd, hon tog upp potäter och hon spann åt folk som förr.
Det var en ting, som höll henne uppe i denna långa tid, och det var tanken på Jon, hennes son. Han skulle hinna dit fadern hade drömt sig, han skulle en gång läka faderns djupa hjertesår. När tanken på sonen vardt rätt lefvande, fick Karin lof att gå bort till skåpet, tog fram och räknade upp skilling efter skilling hur mycket de ökade sig. En kunde mest trott att den skinnande styffaderns sinne hängde i henne.
Det var som om Torger rent hade gifvit gossen från sig till Karin. Han visste att Jon var trygg der, fast hon upplärde honom till fiolen. Karin fick ställa med honom, som hon ville. Hon bad öfver honom hvar morgon och qväll, hon tog honom på knäet och talade för honom, inte om skogsrån och troll men om Vår Herre, Kristus och jungfru Maria, om Adam och Eva i paradiset och om den lille Moses, som låg i rörkistan på elfven när kungadottern fann honom. Och lille Jon höll sig mest till modern. Karin hade sett rätt, då hon sade att han var lugnare och djupare än fadern. Han hade ärft mycket af henne, men en ting hade han efter fadern, och det var att han var lika litet hågad på att läsa men dess mer på att höra och spela. Karin trallade faderns polskor för honom, dan hon satt och spann, och han kafvade med
