att få ut dem på fiolen. Men när fadern kom hem om qvällarne, var fiolen gömd och gossen krupen i säng.
Då nu Jon vardt mer vuxen, kunde han också vara till hjelp med litet af hvart, och han följde då modern på utarbete. Lille Jon vardt en hel karl på fiolen. Han såg stundom modern sitta och gråta; då smög han sig bara intill henne, och hon talade för honom om sin ungdom, om hurudan ypperlig karl fadern hade varit, och hennes gråt och strid och stilla bön lade sig in i hans spel och vardt lefvande der.
Då Jon var så gammal att han skulle gå och läsa, stälde Karin det så att han fick gå för presten i grannsocknen. Han skulle få vara der i huset och hafva kosten, mot det att han skulle gå ärenden åt matmodern.
Då Karin sände Jon i väg, hviskade hon: Din fiol ligger öfverst i ränseln.
Karin hade den vanan att hon hvar Lördag under alla dessa tio åren skulle ned till Nedre-backen och be om att få låna „Allmogevännen“[1] och den läste hon från perm till perm. Hon hade varit så hågad på läsning förr, så folk lade inte stort märke till detta. En dag kom hon hem med lysande ögon; hon hade funnit det hon hade letat efter i många år.
— Nu är Ole Bull kommen till Kristiania, sade hon, och skall bli der en tid bortåt. Du har väl inte håg till att titta in till staden, Torger, och så kunde Jon få vara med? Jon var då hemkommen och hade blifvit en ståtlig karl; han var nu sexton år gammal. Torger spratt
- ↑ En i Norge bland folket mycket spridd tidning.
