78
Karin kunde mest inte tacka för gråt; hon kysste Ole Bull på handen. Gud signe dig, sade hon bara.
Det var lättare att säga än göra att få Torger bort från staden. Kristianiafolket refs och slets om honom. Det var just i den tiden då hågen för allt norskt var väckt, då man samlade polskor och folktoner, stäf[1] och folkvisor. Detta var något nytt, det var första gången en bondspelman varit der inne. Nu drogo de kring med honom; de ville sätta hans polskor på noter, de bjödo honom till middagar och till qvällar och drucko skålar för honom. De sade att han var en af dem, som nu grundlade den norska tonkonsten. Torger vardt rent yr af alla dessa loford, han gick som i ett rus från morgon till qväll. Aldrig hade han tänkt sig att folk kunde vara så snälla. De bjödo honom stora pengar, om han ville spela på Klingenberg[2] och på andra ställen hela hösten ut efter, och det var med stor nöd Karin och Jon fingo honom afstyrd från detta. Men nu ville han spela ihop till en ny fiol åt sin son, och så till resmatsäck. Ole Bull lofvade att hjelpa honom, på det vilkor att han skulle resa dagen efter. Huset var stoppfullt den qvällen Torger spelade. Det var pålyst, att det skulle bli till inkomst för hans son. Torger spelade så, att forsens skum liksom stod omkring honom, och Jons fiol lockade många tårar ur
