ögonen på folk. Dagen efter stod Torger med en fiol i hand, som Ole Bull sjelf hade utvalt, och 200 daler, som han gaf sin son. Det var hans lifs stoltaste stund. Men Karin grät, då hon skildes från sin son, och kunde mest inte slita sig ifrån honom. Det sista hon hviskade till honom var: lofva mig en ting, Jon. Du skall inte smaka bränvin, och så skall du bedja ditt Fader vår morgon och qväll.
Då Torger var kommen på väg med Karin, sade han: nu har jag spelat ifrån mig, Kari, nu är det son min, som skall börja. Nu har jag inte annat att göra än att lägga mig till att dö.
Elfte Stycket.
I tre år var Jon vid skolan i utlandet. De fingo jemt bref från honom, och då vardt det helgdag i den lilla stugan ofvan för forsen. Jon skref om huruledes han många timmar på dagen måtte gnida på tonskalan upp och ned och inte fick lof till att spela annat än öfningar.
— Det hade inte jag haft tålamod till, sade Torger. Och så skref han om hur svåra folk voro med att dricka vin och öl, särdeles det sista, men han smakade det inte, utom till maten. — Det var nog bra, att jag inte kom dit ned, hvad menar du, Kari? Och så skref Jon om allt hvad fagert han såg och hörde, och när han kom till att tala om tonkonsten och
