82
Necken[1]. Han som i hela sitt lif varit i berget och inte ville ut, för honom kunde de väl rädas. Och så sjöngo de psalmen:
I dag, om Herrans röst du hör,
Upp syndaträl! och bättring gör,
Vak upp ur syndens dvala!
Besinna, o besinna här,
Hvad du din Herra skyldig är,
Du kan det ej betala.
Men fall med bot
Till Herrans fot
Och längre ej förhala.
— — — — — — — — — — — — — —
I dag din våda öfverväg
Och slå dig för ditt bröst och säg:
O, Fader! dig misskunda!
Likt en förlorad son jag är;
Mig flärden lika insöft här;
Jag vill ock sammalunda
I tid stå opp
Och ej mitt hopp
På oviss framtid grunda[2].
Torger satt som om han skulle qväfvas; allt tog till att segla omkring. Raglande kom han hem och lade sig straxt ned. — Bränn upp min fiol, Kari, bränn upp honom, säger jag, annars kommer jag till att brinna i evig tid. Karin frestade att tala honom till rätta, men då sprang Torger upp ur sängen, ref fiolen ned
