med svärdet jagade honom bort från paradiset. Torger fick inte sofva om nätterna, han välte sig i oroliga drömmar. Prestens ord: „du är utspydd ur hans mun,“ satt som en mara på hans bröst. Han tordes icke taga mot den tröst, som Karin gaf honom. Hon menade honom väl, det visste han, men just det, att hon höll så af honom, gjorde henne blind i detta stycket. Och nu skulle han bära ansvaret för sin son, som han lockat på samma villosteg, som han sjelf. I sin nöd tänkte Torger på att gå rakt till presten och skrifta för honom, men han kom inte längre än till forsen; det var också der han blifvit bergtagen. Då presten såg att det inte var någon vån att vinna Torger, så länge Karin stod jemte honom, hade han talat vid flera af sina vänner bland folket, att de skulle ha honom till att gå i kyrkan åtminstone. Då de nu sågo Torger bli skralare och vekare dag för dag, fingo de mod till att gå på honom. De sporde honom då hvarför de aldrig sågo honom i kyrkan. Han svarade att Karin inte tyckte om sig der, och då ville han inte gå ifrån henne. Men då togo de till att läsa lagen för honom och säga, att han som nu var så klenburen skulle tänka på den stora räkenskapsdagen och i tid söka sig dit der Gud var att finna.
Söndagen efter gick Torger till kyrkan. Han hade icke varit hemma om natten, men legat på en af gårdarne der han var i arbete. Då han steg inom tröskeln, var det som om alla bilderna i kyrkan vände sig rundt ikring, och han tänkte på visan om Agneta och
