knotade öfwer min åker — måtte Herren förlåta mig! Huru mycket har Han ej att säga emot mig, — en arm, otacksam syndare, som jag warit i så många år.
Jacob. Jag hoppas, granne, att eder bön om barmhertighet är uppriktig, och i sådant fall, medan ni ännu talar, will Herren bönhöra. Han gläder sig af barmhertighet. Han kan qwäfwa detta frodiga ogräs, som öfwerwäldigat ert hjerta; ty Han har åtagit sig att ”slå wåra missgerningar neder” och ”göra oss rena af all köttets och andans besmittelse.” Men förgät blott icke Jesu ord: ”Mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh 15: 5.) O, måtte er själ längta efter Honom, såsom jorden efter långwarig torka öppnar sig för regnet!
Jon. Ja, wisserligen will jag anropa Honom, att bringa allt till rätta uti min wildmark, såsom ni med skäl kallar det, Jacob. Och sedan förmodar jag, att om jag erhåller en ny jordmån — jag menar ett nytt hjerta — så skall jag ej mera hafwa något bekymmer dermed.
Jacob. Nej, min wän, sådant lofwade jag er aldrig; det är mer än ni kan säga om det bästa jordstycket, det bästa trädet i er trädgård. Så länge wi äre i denna werld, skall ogräs uppskjuta i wåra hjertan, lika wäl som det gör det i den bästa jordmån, och lika säkert som wi ofta böre skära och ansa ett träd, för att göra det allt mera fruktbart, så wisst behöfwe äfwen wi ans, på det wi må frambringa ymnigare frukt.
Jon. Ack, Jacob, nu går ni för djupt tillwäga för mig. Jag fruktar att jag aldrig skall förstå detta.
Jacob. Förlora icke modet, min wän. Bed Herren att Han må blifwa er lärare, så skall Han göra mörkret ljust för er. Dock will jag försöka, att till någon del gifwa
