er förklaring. Då det behagar Gud att skapa i oss ett rent hjerta och en ny wiss anda, så stola wi wisserligen blifwa förnyade till tankar, ord och gerningar. Men det gamla hjertat qwarblifwer ännu, ehuru det är underkufwadt, och det skall också qwarblifwa, till dess wi i grafwen nedlägga denna usla kroppen, denna samling af ogräs och förderf. Detta är nu orsaken hwarföre de bästa Guds barn nödgas utropa: ”Så finner jag, som will göra det godt är, att det onda låder wid mig.” (Rom. 7: 21.) Detta drifwer dem att till Gud ropa dageligen och stundeligen: ”Mina missgerningar blifwa mig öfwermägtiga; hjelp Du mig, Herre, tag mig under ditt beskärm!” Detta gör ock att de frukta umgänget med ogudaktige, på det de icke må höra eller se något, som gifwer näring åt deras naturliga förderf, och de bedja derföre hjertligt: ”inled oss icke i frestelse!”
Jon. Rätt! nu förstår jag er bättre, och ni påminner mig om en egendomsherre, som icke wille odla ett fält, emedan det gränsade till ett annat, tillhörigt en wårdslös jordbrukare, och hwilket sednare bar föga annat än tistel. Han menade, att om han aldrig så mycket sökte att hålla sitt eget fält rent, så blef hans arbete fruktlöst, emedan tistelfrön öfwertäckte detsamma från grannens fält.
Jacob. Wäl sagdt! Jon. Det är i sanning en god lexa för oss, och borde lära oss att undwika de ogudaktigas sällskap och det rum der de bespottare sitta. Inga tistelfrön kunna sprida sig fortare än synden gör. Der den will wäxa, frågar den ej efter hwilken jordmån den träffar, och det kostar mycken möda att åter blifwa den qwitt.
Jon. Om jag tänkt härpå förut och så mycket insett nddwändigheten att bewara min inre jordmån ren, så skulle jag ej hafwa plägat umgänge med några, som, ni wet
