Sida:Den beswärliga åkern.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 15 —

liknas wid winden, skall andas deröfwer och låta den allt mer och mer öfwerflöda af frukt.

Jon. Gud förläne att det måtte blifwa så, min wän! Då jag förliden natt war så flitig i min trädgård, tänkte jag föga på, hwilket wigtigare wärf jag försummade. Jag önskar, att jag måtte finna den hjelp ni talar om, Jacob.

Jacob. Och jag wågar försäkra, att ni skall finna den, om ni allwarligt söker derefter. Jag hoppas, att innan kort skall ni blifwa i stånd att under ödmjuk tacksägelse och glädje, säga med Apostelen Paulus: ”Allting förmår jag genom Christum, som mig mäktig gör.” (Phil. 4: 13.) Kom ihog, att blott från detta håll är hjelp för er att finna. Se på Christum såsom edert allt i allom, och ju mera frukt ni frambringar, destomera må ni wara benägen att gifwa äran derför åt den store Wingårdsherren, och utropa: ”Icke mig. Herre, icke mig, utan dino namne gif ärona, för dina nåde och sanning skull.” (Ps. 115: 1.) Det är sannerligen Han, som förbyter wildmarken i ett fruktbärande fält; det är Han, som wattnar, wårdar och förswarar det; Han allena kan göra oss fruktsamma i all god wilja, ord och werk.

Jon. Ja, Han allena. Jag erinrar mig nu, huru jag någongång hört, att wårt hjerta liknar jorden. Då solen drager sig ifrån henne, blir hon kall och mörk, död och begrafwen under snö och is. Men då solen åter nalkas, det är, då marken wänder sig rätt åt solen, så att den får werka, borttages det tjocka snötäcket, och jorden uppstår ur sin iskalla graf. Nu uppwärmes och uppmjukas hon af solstrålarna, hwilka hon begärligt insuger med sin törstiga mun: hon frodas och blir fruktsam. Blommor och frukter