att jag warit temligen förtrolig med. Jag förmodar att detta är orsaken, hwarföre ni är så warsam i afseende på umgänge. Jag kunde ej förstå, hwarföre ni alltid höll er så mycket på afstånd från flere af wara muntra grannar.
Jacob. Sedan jag fått omsorg om min själ, så hafwa de icke blifwit mera behagliga för mig, än den wårdslöse jordbrukarens fält war för den egendomsherre ni nyss talade om, och i mina öron har högt ljudit Guds befallning: ”Går ut ifrån dem och skiljens ifrån dem.” (2 Cor. 6: 17.)
Jon. Wälan! det synes att här ej är en sak att blott till hälften förbättra, Jacob. Om hjertat är nytt, så måste sällskap och allt blifwa nytt. Jag börjar tro, äfwen om jag kunde erhålla detta nya hjerta, så skulle jag aldrig blifwa i stånd att bewara det i sitt rätta skick. Jag fruktar, att jag icke skall blifwa en lika god arbetare här, som i min lilla trädgård, hwilken jag hållit temligen snygg och wäl skött, om jag får säga det sjelf.
Jacob. I sanning, Jon, om det wore här lemnadt åt oss sjelfwa att sköta och wårda, så skulle wi ej lyckas annat än illa. Men Han, som danat den nya wingården i wårt hjerta. Han will ock waka öfwer densamma. Han lofwar att ”bewara den alltid,” ja, säger Han, ”på det man icke skall mista hans löf, skall jag bewara honom dag och natt.” Han har äfwen lofwat att hålla den wäl wattnad och att låta ”rättfärdighetens sol uppgå” öfwer den, icke med förtärande strålar, utan ”med salighet under hennes wingar.” (Malach. 4: 2.) Han will omskansa den rundt omkring för att afhålla hwarje fiende. Den Helige Ande, lifwets upphof och gifware, som i Skriften
