Sida:Den beswärliga åkern.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Jon. God morgon, granne! Hwad ni är tidigt ute på er åker i dag.

Jacob. Ja, Jon; men huru tidig jag än är, så gifwes någonting, som kommer före mig — någonting, som är i werksamhet medan jag sofwer.

Jon. Jag förstår er mening, Jacob. Ni må wara aldrig så flitig, är jag dock ganska säker, att det der ogräset bredwid er, är ännu flitigare. Det kan plåga mig nästan till döds på min jordbit. Man må rensa och åter rensa huru mycket man will, så skjuter det ånyo upp, likasom om hela marken wore gjord af ogräs. Jag har ofta undrat hwarifrån det allt kommer. Man har bekymmer nog att uppdraga en god säd, men ogräset kan wäxa hwar som helst. Om natten eller om dagen, i wäta eller i torka, skall alltid ett och annat ogräs börja att gro.

Jacob. Ganska sannt, Jon. Jag känner ej mer än en sak, som i allt detta kan dermed jemföras.

Jon. Nå hwad är det, granne? Ingenting godt förmodar jag; åtminstone har jag aldrig träffat något.

Jacob. Deri har ni rätt. Det är i sanning ingenting godt, utan ett förhatligt och ondt ting, och som är orsak till att tistel, törne och ogräs äro så ymniga på jorden.

Jon. Werkeligen, granne? Nå säg hwad det är. Jag skall för alltid blifwa en fiende till det, då jag upptäcker hwad som åstadkommit allt detta bekymmer.

Jacob. Tag er till wara, Jon. Ni utlofwar nu hämnd emot något, som widlåder er så nära, som köttet edra ben.