Jon. Nå hwad kan det wäl wara, Jacob? Jag måste högeligen irra mig, om jag älskar något, som gör mig så mycket bekymmer. — Säg hwad det är!
Jacob. Blif icke förtörnad på mig, granne, om jag säger er, att det är synden. Det omtalas aldrig att jorden bar törne och tistel, förr än synden kom i werlden. Detta är en del af den förbannelse, som den syndfulla menniskan bringade öfwer denna arma werld, såsom ni kan läsa i 1 Mos. B. 3 kap.
Jon. Ja, jag har läst om Adam och Eva, och har ofta nog warit ledsen öfwer hwad de bringat öfwer oss. Jag känner temligen wäl hwad det är att äta sitt bröd i sin anletes swett, med ett så stort hushåll, som jag har att sörja för, och, sanningen att säga, Jacob, har jag tyckt det wara nästan hårdt, att jag skulle lida för wåra första föräldrars dårskap.
Jacob. Tänker ni att ni aldrig förtjent straffet för egen del, Jon? Har ni aldrig warit saker till någon synd eller dårskap — något fåfängt ord — någon bruten sabbath — någon oförsonlig känsla — någon oren tanke? Har ni aldrig för något ögonblick brustit i kärleken till Gud eller till er nästa? Har ni aldrig tänkt på något eller älskat något mera än ni tänkt på och älskat Gud? Ja, har ni aldrig eftersträfwat något, som Han förbjuder, och älskat just det, som åstadkommit denna förwirring, detta bekymmer i werlden?
Jon. Ja, i sanning, om wi ransaka oss på detta sätt, så wet jag ej hwem som ide skulle komma till korta. Men hwarföre skall ni hopa det så tungt på mig, Jacob? Jag är ej wärre än mina grannar. Jag tycker att jag arbetar lika flitigt för mitt hus, som de fleste, och betalar
