framskjuta på samma ställe, så att mitt arbete syntes nästan fruktlöst; och hwad mera är, marken war nu så hård, det war såsom hade jag arbetat på bara sten, eller plöjt på en klippa.
Jon. Men säg hwad ni då giorde, Jacob? Ehuru jag är en så driftig arbetare för denna werld, som någon annan, ware sig nära eller fjerran, så fruktar jag dock, att jag snart öfwergifwit ett dylikt hjerta.
Jacob. Ja, granne, det skulle äfwen jag hafwa gjort, om jag blifwit lemnad åt mig sjelf. Men jag fann i Herren Jesus Christus just den wän jag behöfde. Syndig och hjelplös, blef jag dock i stånd att söka nåd hos Honom, som ”lidit döden för syndare,” (Rom. 5: 6.) och jag har funnit Honom, som ”kan ewinnerligen saliga göra dem, som genom Honom komma till Gud, och lefwer alltid och beder alltid för dem.” (Ebr. 7: 25.) Jag glädes nu af den sanning, att ”Jesu Christi Guds Sons blod renar oss af alla synder.” (1 Joh. 1: 7.) Och icke nog härmed; jag fann just ett sådant löfte, som war mig af nöden; det. war detta: ”Jag will taga bort utur edert kött det stenhjertat, och gifwa eder ett hjerta af kött.” (Hes. 36: 26.) Detta löfte, kommande från Gud, som aldrig bedrager någon, war mig ”täckare än mång tusend stycke guld och silfwer;” och när jag åter blef nedslagen och klenmodig wid att se, huru många hinder mötte, huru satan sökte efter att borttaga hwarje frö af god säd, så att om jag wille behålla det, jag behöfde wara på min wakt både natt och dag; och när jag äfwen fann, huru ogräset ännu war färdigt att skjuta upp och förqwäfwa den goda säden, huru werldsliga tankar wille insmyga sig, då jag försökte att stadigt fästa mitt sinne wid himmelska ting, — när jag,
