Sida:Den beswärliga åkern.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 9 —

med ett ord, fann allt detta, bör ni wäl förstå, att jag aldrig war så bekymrad öfwer grödan på min åker, som jag war öfwer mitt eget hjerta.

Jon. Och hwad war det som tröstade er bland alla dessa bekymmer?

Jacob. Jo, jag brukade skåda omkring mig och se på några skickliga landtmän, som bringat rätt dålig mark att slutligen gifwa en temligen god skörd. Jag såg äfwen att den bästa mark behöfwer oupphörlig wård och rensning. Jag fann att ehuru landtmannen hade många fiender till den säd han sådde — foglar ofwanifrån, maskar och insekter nedifrån — och ehuru man mången gång befarade att säden skulle bortruttna af wäta, eller förtorkas af hetta, eller sköflas af hårda stormwindar; så kunde han dock slutligen, i fall han hade godt tålamod, med Guds wälsignelse erhålla något att skörda. Men det som mest tröstade mig, war denna utsago: ”De som med tårar så, skola med glädje uppskära.” (Ps. 126: 5.)

Jon. Godt, granne, ni är en lycklig man; ty ni gör sannolikt till slut en ymnig skörd. Jag kan icke räkna på att göra allt såsom ni gör; men jag hoppas att jag skall blifwa en bättre menniska af det som jag hört denna morgon. Jag ärnar winnlägga mig om att förbättra åtskilligt hos mig, och hoppas att jag ändtligen skall lyckas temligen wäl, ehuru jag icke kan få en så förträfflig gröda, som ni will hafwa.

Jacob. Ack, min wän, jag tänker ofta, att bland alla skickliga och kloka åkerbrukare, skall jag få den fattigaste skörden. Icke dess mindre önskar jag wara tacksam, om mitt hjerta kan till Guds ära frambringa trettiofallt, ehuru jag tillstår, att jag wore mera tillfreds att se det bringa