mot fönstret med ett strålande muntert och på samma gång knipslugt småleende och kastade en av de taggiga kardborrarna mot pastor Dimmesdale. Den känslige unge mannen vek med nervös ängslan undan för den lätta projektilen. Pearl märkte hans rörelse och klappade händerna i vild förtjusning. Hester Prynne hade också omedelbart tittat upp; dessa fyra personer, gamla och unga, stodo och betraktade varandra under tystnad, tills barnet började skratta högt och skrek: — Kom mor! Kom, annars tar den där Svarte Mannen dig! Han har redan fått tag i prästen. Kom, annars tar han dig, mor! Men lilla Pearl kan han inte ta!
Så drog hon modern med sig, skuttade och dansade och hoppade ystert bland de dödas kullar, som om hon icke haft något att göra med en bortgången och nedmyllad generation eller erkände sig vara besläktad med den. Det var som om hon hade blivit skapad av nya element och måste få leva sitt eget liv och vara sin egen lag, utan att hennes snedsprång lades henne till last.
— Där går en kvinna, återtog Roger Chillingworth efter en kort tystnad, som vilka än hennes fel må vara dock icke äger något av den där hemlighetsfulla dolda synden, som du anser så tung att bära. Är Hester Prynne mindre olycklig, tror du, därför att hon bär den där bokstaven på sitt bröst?
— Det tror jag sannerligen, svarade prästen. Men jag kan inte svara för henne. Hon har ett uttryck av smärta i sitt ansikte, som jag gärna skulle vilja slippa se. Men ändå tror jag, att det måste vara bättre för en lidande att öppet få visa sin smärta, som denna stackars Hester får, än att nödgas dölja den i sitt hjärta.
Åter uppstod en kort tystnad, och läkaren började på nytt undersöka och ordna sina växter.
— Du frågade mig nyss, sade han slutligen, vad jag tänker om din hälsa.
— Ja, svarade prästen, jag skulle gärna vilja veta det.
96
