barns klingande, uppsluppna skratt, som trängde upp till dem från den angränsande kyrkogården. När prästen ofrivilligt tittade ut genom det öppna fönstret — ty det var sommar — fick han se Hester Prynne komma gående med lilla Pearl på stigen, som ledde tvärs över inhägnaden.
Pearl var vacker, vacker som en dag men behärskades just nu av den nästan elaka munterhet, som alltid tycktes försätta henne utom kretsen för mänsklig sympati och mänsklig samvaro. Nu hoppade hon vanvördigt från den ena graven till den andra, och då hon slutligen kom till den breda och flata, heraldiskt utsirade gravstenen över någon bortgången märklig man — kanske själve Isaac Johnson — började hon dansa på den. Till svar på moderns tillsägelser och enträgna förmaningar, att hon skulle uppföra sig på ett mera passande sätt, hejdade sig Pearl och började plocka kardborrar från ett högt stånd, sprang fram till modern och fäste kardborrarna utefter den eldröda bokstavens linjer på hennes bröst. Hester plockade icke bort dem.
Roger Chillingworth hade nu kommit fram till fönstret och smålog bistert åt uppträdet därnere.
— Det finns ingen aktning för lag och myndighet, ingen hänsyn till mänskliga förordningar eller åsikter, till rätt eller orätt i det där barnets natur, anmärkte han lika mycket till sig själv som till sitt sällskap. Jag såg henne häromdagen stänka vatten på själve guvernören ur vattenhon på torget. Vem i herrans namn är hon egentligen? Finns det intet annat än ont i det lilla trollet? Har hon några känslor? Finns det någon livsprincip, som kan upptäckas hos henne?
— Nej ingenting annat än lagbrottets frihet, svarade pastor Dimmesdale lugnt, liksom om han hade övervägt frågan inom sig. Om hon är mäktig något gott, vet jag inte.
Barnet hörde förmodligen deras röster, ty hon såg upp
