— Då behöver jag icke fråga vidare, sade prästen och steg litet häftigt upp från stolen. Du sysslar ju icke med läkedom för själen.
— Därför, fortsatte Roger Chillingworth i oförändrad ton och aktade ej på inkastet, men reste sig upp och stod med sin korta, mörka och vanskapta gestalt framför den bleke och avtärde prästen, därför får en sjukdom, ett sjukt ställe, om vi så må kalla det, i din själ genast ett motsvarande uttryck i ditt kroppsliga omhölje. Du vill, att din läkare skall bota ditt kroppsliga onda? Hur är det möjligt, om du icke först uppenbarar för honom såret eller rubbningen i din själ?
— Nej, icke för dig! Icke för en jordisk läkare! utbrast pastor Dimmesdale lidelsefullt och vände sina ögon, stora och klara och med ett slags vild glans, mot gamle Roger Chillingworth. Icke för dig! Men är det ett själens ont, då anförtror jag mig åt den ende, som är själarnas läkare. Han kan bota, om så är hans vilja, eller han kan döda! Låt honom göra med mig så som han i sin visdom och rättvisa finner för gott. Men vem är du, att du skulle befatta dig med detta? Hur vågar du träda mellan en lidande människa och Gud?
Med en ursinnig åtbörd rusade han ut ur rummet.
— Det är så gott att ha tagit detta steg, sade Roger Chillingworth för sig själv och såg efter prästen med ett allvarligt småleende. Ingenting är förlorat. Vi skall snart bli vänner igen. Men se nu hur passionen griper denne man och gör honom utom sig. Det är med den ena passionen som med den andra! Han har förr än nu begått en tygellös handling i sitt hjärtas uppsvallande lidelse, den gode master Dimmesdale!
Det blev icke svårt att återställa förtroligheten mellan de båda kamraterna på samma ståndpunkt som förut. Efter några timmars ensamhet insåg den unge prästen, att hans upprörda nerver hade drivit honom till ett otillbörligt lynnesutbrott, som inte kunde ursäktas eller över-
98
