skylas av någonting i läkarens ord. Han förvånades över den häftighet varmed han hade stött bort den vänlige gamle mannen, då denne endast erbjöd de råd, som det var hans plikt att ge och som prästen själv hade utbett sig.
Full av självförebråelser dröjde han icke med att på det varmaste bedja om tillgift och i övrigt anhålla, att hans vän skulle fortsätta med sin behandling, som med all sannolikhet hade gjort att han ännu levde, om den också icke hade lyckats återställa honom till full hälsa. Roger Chillingworth samtyckte beredvilligt och fortfor att övervaka den unge prästens hälsa. Han gjorde sitt bästa för honom, men han lämnade alltid patientens rum efter en medicinsk rådplägning med ett hemlighetsfullt och brytt uttryck i sitt ansikte. Han visade icke detta uttryck i Arthur Dimmesdales närvaro, men det blev alltid tydligt framträdande så fort läkaren stigit över tröskeln.
— Ett sällsynt fall! mumlade han. Jag måste blicka djupare in i det. En underlig sympati mellan själ och kropp! Om det också bara vore för läkekonstens skull, måste jag utforska denna sak i grund!
Icke långt efter den nyss berättade iakttagelsen hände det en dag, att pastor Dimmesdale vid middagstiden och fullkomligt oförutsett föll i djup, mycket djup slummer, då han satt med en stor gammal boklunta uppslagen framför sig på bordet. Det måste ha varit ett verk av ofantlig förmåga inom den sömngivande litterära skolan.
Prästens djupa slummer nu var så mycket märkvärdigare som han hörde till de personer, vilkas sömn vanligtvis är så lätt, så nyckfull och lika lätt bortskrämd som en liten fågel som hoppar på en gren. Men nu var hans själ i så ovanlig grad fördjupad i sig själv, att han icke rörde på sig, då Roger Chillingworth utan att iaktta någon särskild försiktighet kom in i rummet. Läkaren gick rakt fram till sin patient, lade handen på hans bröst och vek undan hans kläder, som hittills alltid hade skyddat det även för läkarens öga.
