pastorns gestalt blev medan de ännu i sin ålderdom voro så kraftiga, trodde fullt och fast att han skulle gå till himmeln före dem och ålade sina barn, att deras gamla ben skulle läggas nära deras unge pastors heliga grav. Och samtidigt frågade sig kanske den stackars pastor Dimmesdale, när han tänkte på sin grav, om gräset någonsin skulle gro på denna grav, över vilken förbannelsen måste vila!
Dessa offentliga vördnadsbetygelser pinade honom obeskrivligt. Han tillbad av sitt innersta hjärta sanningen och ansåg som skugglika och berövade all vikt och värde alla de ting, som icke buro sanningens gudomliga väsen inom sig. Men vad var då han? — en verklighet? — eller den flyktigaste av alla skuggor? Han längtade att få tala ut med hög röst från sin egen predikstol och säga människorna, vem han var.
— Jag, som I sen i denna prästkallets svarta dräkt — jag, som stiger fram till det heliga bordet och vänder mitt bleka ansikte mot himmelen, då jag djärves att å edra vägnar tala med den Högste, den allvetande — jag, vilkens fotspår I tron skola glänsa efter mig på min jordiska vandring, så att de pilgrimer, som komma efter mig, därigenom skola vägledas till de saligas boningar — jag, som lagt dopets hand på edra barn, som viskat den sista bönen över edra döende anhöriga, vilka hörde mitt amen som ett sista genljud från den värld de lämnade — jag, eder själaherde, så vördad och betrodd av eder, jag är en besmittelse och en lögn!
Mer än en gång hade pastor Dimmesdale gått upp på predikstolen med föresatsen att ej lämna den utan att ha uttalat dylika ord. Mer än en gång hade han klarat strupen och dragit ett långt, djupt och skälvande andetag, som han skulle sända ut igen, tyngt med hans själs svarta hemlighet. Mer än en gång — nej, mer än hundra gånger — hade han också verkligen talat! Talat — men huru? Han hade sagt sina åhörare, att han var alltigenom
