usel, uslare än den uslaste, den värste bland syndare, en styggelse, full av ofattbar ondska, och att det endast var ett under, att de ej sågo honom förtorka inför sina ögon av den Allsmäktiges brännande vrede! Kunde han tala tydligare? Skulle icke folket resa sig från sina platser som en man och slita ned honom från den predikstol han skändade?
Ingalunda skedde det så. De hörde det alltsammans och vördade honom endast så mycket mera därför. Föga anade de, hur mycket dödligt allvar som låg i dessa självfördömande ord. — Den fromme unge mannen! sade de till varandra. — Helgonet på jorden! Ack, om han upptäcker så mycken syndfullhet i sin egen vita själ, vilken hemsk syn skulle han icke skåda i din eller min!
Prästen förstod mycket väl — en slug och samvetslös hycklare som han var! — i vilket ljus man skulle se hans svävande och obestämda bekännelse. Han hade försökt bedraga sig själv genom att erkänna sig äga ett skuldbelastat samvete, men hade därmed endast vunnit ännu en synd och en av det egna medvetandet erkänd skam, utan att ett ögonblick ha lyckats i sitt självbedrägeri. Han hade talat rena sanningen, men förvandlat den till svartaste lögn. Och likväl älskade han i sitt innersta väsen sanningen och avskydde lögnen såsom få andra människor. Därför avskydde han också mera än allting annat sitt eget eländiga jag!
Hans inre oro drev honom till handlingar, som mera överensstämde med den gamla förfalskade katolska tron än med det klarare ljuset i den kyrka, i vilken han blivit född och uppfostrad. Inlåst i hemligt förvar i sin kammare hade pastor Dimmesdale ett blodigt gissel. Ofta hade denna protestantiske och puritanske präst använt det på sina egna axlar. Han skrattade bittert åt sig själv, medan han slog, och slog så mycket obarmhärtigare för detta bittra skratts skull.
Det var även hans vana, liksom många andra fromma
106
