puritaners, att fasta — dock icke i likhet med dem för att rena sin kropp och göra den till ett lämpligare medium för himmelsk upplysning, utan strängt, ända tills hans knän sviktade under honom, såsom en akt av botgöring. Han vakade likaledes natt efter natt, ibland i djupaste mörker, ibland med en glimmande lampa och ibland framför spegeln, betraktande sitt eget ansikte i den starkaste belysning han kunde åstadkomma. På så sätt symboliserade han den ständiga självmönstring, varmed han pinade men icke förmådde luttra sig själv.
Under dessa långa vakor omtöcknades ibland hans hjärna, och syner uppstego för honom; ibland otydliga och med ett eget svagt ljus, längst bort i rummets skumma vrår, ibland mera levande och tätt inpå honom i spegeln. Än var det en skara diaboliska gestalter, som hångrinade och gycklade med den bleke prästen och vinkade åt honom att följa dem; än en flock strålande änglar, som flögo uppåt tungt, liksom tyngda av sorg, men allt mera eteriska, ju högre de stego. Än kommo hans ungdoms döda vänner, än hans vitskäggige fader med ett helgons stränghet i sina drag, och hans mor, som vände bort ansiktet från honom. Du vålnad av en moder — den tunnaste fantasibild av en moder — vilken deltagande blick måste du icke ha kastat på din son! Och genom det rum, som dessa spöksyner hade gjort så hemskt, gled nu Hester Prynne, ledande lilla Pearl i sin eldröda dräkt, och hon pekade först på den eldröda bokstaven på sin egen barm och sedan på prästens bröst.
Ingen av dessa visioner kunde någonsin helt bedraga hans sinnen. I vilket ögonblick som helst kunde han med en viljeansträngning urskilja de verkliga föremålen i rummet tvärs igenom visionernas töckniga brist på verklighet och övertyga sig om att dessa icke voro solida liksom det snidade ekbordet därborta eller den väldiga teologiska folianten i läderband och med mässingsbeslag.
Men oaktat detta voro de i viss mening de sannaste
