skrattande fröjdade sig. Han hade drivits dit genom en påstötning av den samvetsångest, som förföljde honom överallt och vars ständiga följeslagare var den feghet, som oföränderligen drog honom tillbaka med sina skälvande händer, just då det andra inflytandet hade drivit honom till randen av en öppen bekännelse.
Stackars olycklige man, vad rätt hade en sådan svaghet som hans att belasta sig med ett brott? Brottet är för människor med järnnävar, som kunna välja mellan att antingen uthärda det eller, om det ansätter för hårt, begagna sin våldsamma och otyglade styrka till ett gott ändamål och med ett slag frigöra sig! Denna svaga och överkänsliga ande kunde icke göra någotdera men försökte göra bäggedera, så att han i samma olösliga knut sammanflätade ett trotsigt skuldmedvetandes ångest och en fåfäng ånger.
Medan pastor Dimmesdale stod där på schavotten i detta tomma sken av botgöring, överväldigades han av en häftig själsångest, liksom hade hela världen stirrat på ett eldrött märke på hans nakna bröst, rakt över hans hjärta. På denna samma fläck fanns också, och hade länge funnits, en kroppslig smärtas gnagande och giftiga tand. Utan att vilja det och utan att kunna undertrycka det, gav han till ett högt skrik, ett skrik, som gick skallande genom natten, återkastades från hus till hus och ekade mot bergen i bakgrunden, som om en skara avgrundsandar hade tagit detta den djupa olyckans och skräckens skrik till sin leksak och kastade den hit och dit.
— Nu är det gjort! mumlade prästen och dolde ansiktet i händerna. Hela staden skall vakna, skynda ut och finna mig här.
Men det gick icke så. Skriket hade säkert ljudit med mera styrka i hans skrämda öron, än det verkligen ägde. Staden vaknade icke, eller om den gjorde det, så trodde dess yrvakna invånare antingen att skriket var någonting förskräckligt, som de drömt om, eller också att det
110
