var några häxor som väsnades. Ty det hände ofta vid denna tid, att man hörde häxornas röster över kolonierna eller de ensamma stugorna, när de redo med Satan genom luften.
Då därför prästen icke hörde någonting oroande, tog han händerna från och såg sig omkring. Vid ett av fönstren i guvernör Bellinghams hus, som låg ett stycke längre bort vid en annan gata, såg han den gamle mannen själv, med en lampa i handen, en vit nattmössa på huvudet och insvept i en lång vit nattskjorta. Han såg ut som en vålnad, i otid uppväckt ur graven. Skriket hade tydligen skrämt honom. Vid ett annat fönster i samma hus visade sig gamla mistress Hibbins, guvernörens syster, även hon med en lampa, som till och med på detta avstånd visade uttrycket i hennes elaka och misslynta ansikte. Hon stack ut huvudet genom fönstret och såg ängsligt uppåt. Utan minsta tvivel hade den vördnadsvärda med häxeri sysslande damen hört pastorns skrik och tagit det och dess mångfaldiga ekon för rop från avgrundsandar och trollpackor, med vilka hon, såsom man väl visste, brukade göra nattliga utflykter till skogen.
När den gamla damen upptäckte skenet från guvernörens lampa, släckte hon hastigt sin egen och försvann. Möjligen flög hon upp bland molnen. Prästen såg icke till henne vidare. Sedan guvernören stått en stund och noga givit akt på mörkret, där han emellertid kunde se föga längre än genom en stenmur, drog han sig tillbaka från fönstret.
Prästen blev jämförelsevis lugn. Men hans ögon hälsades snart av ett litet glimmande ljus, som till en början var långt borta men närmade sig uppför gatan. Det kastade små glimtar av igenkännande än på en stolpe, än på ett trädgårdsstaket eller ett gallerfönster, här på en pump med dess fulla vattentråg, där åter på en välvd ekport med järnklapp och en grovhuggen stock till tröskel. Pastor Dimmesdale gav akt på alla dessa enskild-
