heter, medan han inom sig var fast övertygad om att det var hans straffdom, som kom smygande med de steg han nu hörde, och att lyktans sken skulle falla på honom om några minuter och blotta hans länge dolda hemlighet. Då ljuset kom närmare, fick han inom dess strålkrets se sin gamle vördade ämbetsbroder eller, rättare sagt, andlige fader såväl som vän, pastor Wilson, vilken, såsom Dimmesdale nu gissade, hade vakat och bett vid någon döendes sida.
Så var också fallet. Den gode gamle prästen kom direkt från guvernör Winthrops dödsbädd och hade nyss mottagit hans sista suck, när han från denna världen gick till en annan och högre tillvaro. Och nu, liknande de heliga personerna i forna tider, omgiven av en strålkrans i denna syndens mörka och dystra natt — liksom om den bortgångne guvernören hade givit honom sin gloria i arv eller han själv hade träffats av den fjärran ljusglansen i den himmelska staden, när han blickade dit för att se den segerlönen vinnande jord vandraren träda inom dess portar — nu begav sig den gode pastor Wilson hem, hjälpande sina steg med en lyktas sken. Det var detta ljusglitter, som ingav den unge prästen de nyssnämnda föreställningarna, och han smålog nu, ja, nästan skrattade åt dem, och undrade därpå om han höll på att bli vansinnig.
Då pastor Wilson gick förbi schavotten, med ena handen svepande sin stora kappa tätt omkring sig och med den andra hållande lyktan framför bröstet, kunde Dimmesdale knappast avhålla sig från att tilltala honom:
— God afton, vördnadsvärde fader Wilson! Kom nu hit, jag ber er, och tillbringa en angenäm stund här med mig!
Store Gud! Hade Arthur Dimmesdale verkligen talat? Ett ögonblick trodde han, att dessa ord hade gått över hans läppar. Men han hade yttrat dem endast i fantasien. Den vördnadsvärde fader Wilson fortsatte långsamt sin
112
