Hit skulle också komma föreståndarna och diakonerna i pastor Dimmesdales kyrka och de unga flickorna, som avgudade sin själaherde och hade rest ett altare åt honom i sina rena bröst som de, i förbigående sagt, i brådskan och förvirringen knappast hade givit sig tid att övertäcka med sina dukar. Med ett ord sagt, alla människor skulle strömma ut, snubblande över sina trösklar, och vända sina häpna och skräckslagna ansikten upp mot schavotten. Vem skulle de upptäcka där med morgonrodnadens skimmer på pannan? Vem, om icke pastor Arthur Dimmesdale, halvt ihjälfrusen, överväldigad av skammen, stående där Hester Prynne hade stått!
Prästen rycktes så med av den groteska skräcken i sin egen målning, att han omedvetet och till sin egen förfäran brast ut i gapskratt. Det besvarades genast av ett annat skratt, lätt, luftigt, barnsligt, i vilket han med en skälvning i hjärtat — han visste ej om det var en stingande smärta eller en lika häftig glädje — kände igen lilla Pearls tonfall.
— Pearl! Lilla Pearl! ropade han efter ett ögonblicks tystnad, och därpå med sänkt röst: Hester! Hester Prynne! Är du där?
— Ja, det är Hester Prynne, svarade hon i förvånad ton och prästen hörde hennes steg närma sig från gångbanan på vilken hon hade kommit. Det är jag och min lilla Pearl.
— Varifrån kommer du, Hester? frågade prästen. Vad har fört dig hit?
— Jag har vakat vid en dödsbädd, svarade Hester, vid guvernör Winthrops dödsbädd, och har tagit mått på hans svepning, och nu är jag på väg hem.
— Kom upp hit, Hester, du och lilla Pearl, sade pastor Dimmesdale. Ni har båda varit här förut, men jag var icke med er. Kom upp hit ännu en gång, så skall vi stå här alla tre tillsammans.
Hon gick tyst uppför trappan och stod på schavottens
114
