estrad med lilla Pearl vid handen. Prästen sökte efter barnets andra hand och fattade den. I samma ögonblick han gjorde det, flöt liksom en våldsam ström av nytt liv, ett annat liv än hans eget, brusande in i hans hjärta och forsade genom alla hans ådror, liksom om modern och barnet meddelade sin livsvärme åt hans halvt domnade kropp. De tre bildade en elektrisk kedja.
— Pastorn! viskade lilla Pearl.
— Vad är det du vill säga, barn? frågade han.
— Vill du stå här med mor och mig i morgon vid middagstimmen? frågade Pearl.
— Nej, icke så, min lilla Pearl, svarade prästen, ty med den nya energi han fått för ögonblicket, hade all hans fruktan för offentligt avslöjande, som så länge hade utgjort hans livs ängslan, återvänt till honom, och han darrade redan vid tanken på det sällskap, vari han nu — om än med en sällsam glädje i hjärtat — befann sig. Icke så, mitt barn. En annan dag skall jag stå tillsammans med din moder och dig, men icke i morgon.
Pearl skrattade och sökte draga undan sin hand. Men prästen höll den fast.
— Ett ögonblick till, mitt barn! sade han.
— Men vill du lova, frågade Pearl, att taga mig och mor i hand i morgon vid middagstimmen?
— Icke då, Pearl, sade prästen, men en annan gång.
— Vilken annan gång då? envisades barnet.
— På domens dag, viskade prästen, och egendomligt nog var det känslan av att det hörde till hans kall att lära ut sanningen, som tvingade honom att svara barnet på detta sätt. Den dagen måste din moder och du och jag stå tillsammans inför Guds domstol. Men denna världens ljus skall icke se vårt möte.
Pearl skrattade åter.
Men innan pastor Dimmesdale hade slutat tala, strålade ett ljussken vitt och brett över den molnhöljda himmeln. Utan tvivel härrörde det från en av dessa meteorer,
