barn kunna roa sig med timtals i varandras sällskap. I alla händelser, om det möjligen innebar någon hemlig upplysning rörande Roger Chillingworth, så var den på ett språk okänt för den lärde prästen och hade endast till följd att öka förvirringen i hans sinne. Då skrattade det trolska barnet högt.
— Driver du gyckel med mig i denna stund?
— Du var inte modig! Du var inte uppriktig! svarade barnet. Du ville inte lova mig att ta min hand och mors hand i morgon vid middagstimmen.
— Högvördige herre, sade läkaren, som nu hade kommit fram till estradens fot. Fromme pastor, kan detta vara ni? Ja, ja, verkligen! Vi boklärda män, som har våra huvuden i böckerna, vi behöver ses efter! Vi drömmer i våra vakna ögonblick och går i sömnen. Kom, ädle herre, kom, käre vän, och låt mig leda dig hem!
— Hur visste du, att jag var här? frågade prästen full av oro.
— Jag visste sannerligen ingenting därom, svarade Roger Chillingworth. Jag hade tillbragt större delen av natten vid guvernör Winthrops dödsbädd och gjort vad i min ringa förmåga stod för att lindra hans plågor. Jag var på hemväg, då detta sällsamma ljus strålade fram. Kom nu med mig, min vördade vän, annars blir du illa i stånd att fullgöra din sabbatsplikt i morgon. Ja, se nu hur de anstränger hjärnan dessa böcker, dessa böcker! Du borde studera mindre och skaffa dig litet tidsfördriv, annars kan de här nattliga fantasterierna bli en vana.
— Jag skall gå hem med dig, sade pastor Dimmesdale.
Likgiltigt och medgörligt liksom om han vaknat fullkomligt kraftlös ur en stygg dröm, överlämnade han sig åt läkaren och leddes bort.
Men dagen därpå, som var söndag, höll han en predikan som ansågs vara den mest gripande, den av himmelska makter mest inspirerade som någonsin hade gått över hans läppar. Många själar, sades det, hade genom
