föga tydligt tecknad, att en annans skuldbelastade samvete mycket väl kunde ha sett en annan symbol däri.
Det var en egendomlig omständighet, som karakteriserade pastor Dimmesdales själstillstånd i detta ögonblick. Hela tiden, medan han blickade upp mot zenit, var han icke desto mindre fullt medveten om att Pearl pekade på gamle Roger Chillingworth, som stod icke långt från schavotten. Prästen tycktes se honom med samma blick, som iakttog den underbara bokstaven. Åt hans drag, liksom åt alla andra föremål, gav meteorljuset ett nytt uttryck; eller kanske var läkaren mindre omsorgsfull än eljest att dölja den ondska, med vilken han såg på sitt offer.
I sanning, om meteoren lyste upp himmeln och lade jorden i ett avslöjande och skräckinjagande sken, som varnade Hester Prynne och prästen för domens dag, så kunde de ha tagit Roger Chillingworth för ärkefienden, som stod där hångrinande för att utkräva sitt. Så livligt var detta uttryck eller så stark prästens förnimmelse därav, att det syntes stå kvar avbildat i mörkret, sedan meteoren hade försvunnit, med en verkan som om gatan och allting annat hade utplånats med ens.
— Vem är den mannen, Hester? stönade pastor Dimmesdale, gripen av skräck. Jag ryser för honom! Känner du mannen? Jag hatar honom, Hester!
Hon kom ihåg sin ed och teg.
— Jag säger dig, min själ bävar för honom! mumlade prästen åter. Vem är han? Vem är han? Kan du inte göra någonting för mig? Jag har en namnlös fasa för den mannen!
— Pastorn, sade lilla Pearl, jag kan säga vem han är!
— Skynda dig då, barn, sade prästen och lutade sig ned mot henne. Skynda dig! och säg det så tyst du kan viska!
Pearl mumlade något i hans öra, som visserligen lät som människospråk men endast var sådant pladder, som
118
