keln stod en vild rosenbuske, nu i juni månad överhöljd med sina härliga blommor. Den tycktes bjuda sin doft och sin spröda skönhet åt fången, då han fördes in, eller åt den livdömde brottslingen, då han kom ut därifrån för att gå sitt straff till mötes, till tecken på att naturens öppna hjärta kunde hysa deltagande och visa godhet mot honom.
Denna rosenbuske har genom en egendomlig tillfällighet fått fortleva i historien, men vi vilja icke avgöra huruvida den helt enkelt stått som en kvarleva av den mäktiga gamla urskogen så långt efter det de jättelika furorna och ekarna, som en gång överskuggade den, hade fallit — eller om den, som det finns grundad anledning tro, hade sprungit fram i den helgonlika Ann Hitchinsons fotspår, då hon gick in genom fängelsedörren. Men då vi funnit den just vid tröskeln till vår berättelse, som nu är på väg att träda ut genom den olycksbådande porten, kunde vi icke underlåta att plocka en av dess blommor och räcka den åt läsaren. Må den bli en symbol för något ljuvt moraliskt blomster, som kan hittas utefter vägen, eller kasta en ljusstråle över den mörka berättelsen om mänsklig svaghet och sorg.
8
