II. Torget
Gräsmattan framför fängelset i Fängelsegränden fylldes en sommarmorgon för mer än två århundraden sedan av en rätt stor del av Bostons invånare, och alla höllo ivrigt sina blickar riktade på den järnbeslagna ekdörren. Bland vilken annan befolkning som helst eller i en senare period av Nya Englands historia skulle den bistra orörlighet, som förstenade dessa goda stadsbors skäggiga ansikten, ha bebådat, att någonting förfärligt var i görningen. Den kunde icke ha betecknat någonting mindre än att man väntade få se någon beryktad brottslings avrättning, över vilken det allmänna rättsmedvetandet hade fällt domen före den lagliga domstolen.
Men vid denna tid, då den puritanska karaktären ännu utmärktes av den största stränghet, kunde man icke utan vidare draga en dylik slutsats. Det kunde hända, att en försumlig tjänare eller ett pliktförgätet barn, som föräldrarna hade överlämnat åt de världsliga myndigheterna, skulle få sitt straff vid spöpålen. Det kunde hända. att en kväkare eller annan irrlärig religionsförkunnare skulle pryglas ut ur staden eller någon sysslolös och kringstrykande indian, som den vite mannens eldvatten hade drivit att ställa till bråk på gatorna, skulle med spöslag jagas tillbaka till skogens skuggor. Det kunde också hända, att någon häxa skulle dö i galgen, liksom gamla mrs Hibbins, domarens ondsinta änka.
Vilket det nu än var, rådde all den högtidlighet i åskådarnas hållning som det anstod ett folk, hos vilket religion och lag voro nästan liktydiga och i vars karaktär båda sammansmälte så fullkomligt, att den offentliga rättvisans mildaste och strängaste handlingar voro i lika
