styckena av sitt livs brutna kedja. Världens lag var icke någon lag för hennes sinne.
Det rådde nu en tidsålder, i vilken den mänskliga intelligensen, nyss frigjord, hade fått en handlingskraftigare och mera omfattande räckvidd än på många århundraden. Svärdets män hade kastat över ända mäktiga ädlingar och konungar. Män djärvare än de hade störtat och omgestaltat — icke i verkligheten men inom den teoriens krets, som var deras verkligaste hemvist — hela systemet av gamla fördomar, med vilket mycket av de gamla principerna var sammanlänkat.
Hester Prynne hade insupit denna nya tidsanda. Hon antog en frihet i tänkesätt, som vid den tiden var vanlig nog på andra sidan Atlanten men som av de engelska nybyggarna i Amerika skulle ha betraktats som en dödligare synd än den, som hade brännmärkts med den eldröda bokstaven. I sin ensliga koja vid havsstranden hemsöktes hon av tankar, som icke vågade sig in i någon annan boning i Nya England — skugglika gäster, som skulle ha varit lika farliga som demoner för den, som tog emot dem, om man endast så mycket som sett dem knacka på hennes dörr.
Det är anmärkningsvärt, att personer som tänka djärvast ofta med den fullkomligaste undergivenhet finna sig i samhällets yttre bestämmelser och föreskrifter. Tanken är dem tillräcklig, utan att den behöver ikläda sig handlingens kött och blod. Så syntes vara fallet med Hester. Och likväl skulle det kanske ha varit annorlunda om lilla Pearl aldrig hade kommit till henne från en annan värld. Hon skulle kanhända ha levat i historien, hand i hand med Anna Hutchinson, såsom stiftare av en ny religiös sekt. Hon kunde i ett av sina skeden ha blivit en profetissa. Hon kunde och skulle sannolikt ha blivit dömd till döden av den tidens stränga domstolar, därför att hon hade sökt undergräva den puritanska trons grundvalar.
