Men i barnets uppfostran hade moderns djärva tankar funnit något att tillfredsställa sig med. Försynen hade i den lilla flickans person givit Hester kvinnlighetens frö och blomma att vårda, älska och utveckla mitt ibland en härskara av svårigheter. Allting var emot henne; världen intog en fientlig hållning, och barnets egen natur hade någonting vrångt hos sig, som ständigt påminde om att det var något i olag med hennes tillkomst — att hon var ett utflöde av sin moders laglösa lidelse — och som ofta drev Hester att med bitterhet i hjärtat fråga sig, om det var av ondo eller godo att den stackars lilla varelsen alls hade kommit till världen.
Samma dystra fråga uppsteg ofta i hennes sinne, när hon tänkte på hela kvinnosläktet. Kunde tillvaron accepteras ens av den lyckligaste bland kvinnor? Vad hennes egen personliga tillvaro angick, hade hon för länge sedan besvarat frågan nekande och ansåg saken avgjord. Ehuru böjelsen för spekulation kanske håller kvinnan liksom mannen lugn, måste den likväl göra henne nedstämd och sorgsen; ty hon finner måhända en sådan hopplös uppgift framför sig.
Först och främst måste hela samhällsbyggnaden rivas ned och byggas upp på nytt. Vidare måste det motsatta könets själva natur eller dess långa nedärvda vana, som har blivit till natur, väsentligen modifieras, innan det kan tillåtas kvinnan att intaga den ställning, som synes rättvis och tillbörlig. Och när alla dessa svårigheter slutligen äro undanröjda, kan kvinnan icke draga fördel av dessa förberedande reformer förrän hon själv har undergått en ännu mera genomgripande förvandling, varvid kanske det fina, eteriska väsen, som utgör hennes sannaste liv, skall visa sig ha förflyktigats. En kvinna övervinner aldrig dessa problem genom någon tankeverksamhet. De kunna icke lösas, eller kunna det endast på ett enda sätt. Om hennes hjärta får övertaget, försvinna de.
Hester Prynne, vars hjärta icke längre slog med regel-
128
