henne till sin vän och anförtro henne så mycket av sina sorger och bekymmer, som kunde meddelas utan att brista i hänsyn till vare sig mor eller barn.
Ur det lilla kaos, som Pearls karaktär utgjorde, framträdde — och hade alltid framträtt — ett oförskräckt mod, en okuvlig vilja, en oböjlig stolthet, som skulle kunna utbildas till självaktning, och ett djupt förakt för mångt och mycket, som vid närmare betraktande visade sig ha drag av falskhet. Hon ägde också känslor, fastän de hittills visat sig bittra och obehagliga, såsom ju även de rikaste dofter från omogna frukter göra. Med alla dessa äkta egenskaper, tänkte Hester, måste det onda hon ärvt av sin mor sannerligen vara mäktigt, om ej en ädel kvinna skulle växa upp ur detta sällsamma, nyckfulla barn.
Pearls ständiga böjelse att befatta sig med den eldröda bokstavens gåta syntes vara en inneboende egenskap hos henne. Från de tidigaste dagarna av hennes medvetna liv hade detta varit liksom en för henne bestämd mission. Hester hade ofta förut tänkt sig, att försynen hade en rättfärdig och bestraffande avsikt, när barnet begåvades med denna böjelse. Men aldrig förrän nu hade hon tänkt på att göra sig den frågan, om icke i denna försynens avsikt även kunde ligga en barmhärtighet och en välgärning. Om hon mottog lilla Pearl med tro och tillit som en himmelsk budbärare lika väl som ett jordiskt barn, kunde det icke då bli barnets uppgift att tina upp den sorg, som vilade kall i moderns hjärta och förvandlade det till en grav och att hjälpa henne att övervinna den lidelse, en gång så stormande och ännu i detta ögonblick varken död eller sovande, som inneslöts i detta gravlika hjärta?
Sådana voro några av de tankar, som nu rörde sig hos Hester så livligt som om de verkligen hade viskats i hennes öra. Och där stod under hela tiden lilla Pearl, med moderns hand i båda sina och med ansiktet uppåtvänt,
