medan hon en gång, två gånger, tre gånger upprepade sin fråga:
— Vad betyder bokstaven, mor? — och varför bär du den? — och varför håller prästen handen över sitt hjärta?
— Vad skall jag säga? tänkte Hester inom sig. Nej, är detta priset för barnets sympati, kan jag icke betala det!
Därpå sade hon högt:
— Dumma Pearl! Vad är det för frågor? Det finns många saker här i världen, som ett barn icke får fråga om. Vad vet jag om prästens hjärta? Och vad den eldröda bokstaven beträffar, så bär jag den för guldtrådens skull.
Under alla de sju gångna åren hade Hester Prynne aldrig varit falsk mot symbolen på sitt bröst. Kanske var det en hård och sträng men likväl beskyddande andes talisman som nu övergav henne, liksom om han insett, att trots all hans vaksamhet ett nytt ont hade smugit sig in i hennes hjärta eller att ett gammalt aldrig hade blivit förjagat. Vad lilla Pearl angår, flydde allvaret snart sin kos från hennes ansikte.
Men barnet ville icke låta ämnet falla. Två eller tre gånger under hemvägen, lika ofta under kvällsvarden och medan modern lade henne till sängs, och ännu en gång efter det hon syntes djupt insomnad, blickade Pearl upp med odygden glimmande i sina svarta ögon.
— Mor, sade hon, vad betyder den eldröda bokstaven?
Och nästa morgon visade flickan det första tecknet till att hon var vaken genom att fara upp med huvudet från kudden och göra den andra frågan, som hon på ett så obegripligt sätt förbundit med sina efterforskningar om den eldröda bokstaven:
— Mor, mor! Varför håller prästen handen över hjärtat?
— Tig, stygga barn! svarade modern med en skärpa, som hon aldrig förr tillåtit sig. Retas inte med mig, annars stänger jag in dig i den mörka skrubben!
144
