— Nu försvinner det nog, sade Pearl och skakade på huvudet.
— Se! svarade Hester småleende. Nu kan jag sträcka ut min hand och fånga litet av det.
När hon försökte göra det, försvann solljuset; att döma av det strålande uttryck, som dansade över Pearls drag, skulle modern kunnat inbilla sig, att barnet hade upptagit ljuset i sig och skulle sända ut det igen med ett glitter över vägen, när de kommo till en dyster skugga.
Det fanns ingen annan egenskap, som gjorde ett så starkt intryck på henne av en ny och omedelbar kraft i Pearls väsen som detta aldrig svikande livliga lynne; hon hade icke den dysterhetens sjukdom, som nästan alla barn nu för tiden ärva, jämte skrofler, av sina förfäders sorger och bekymmer. Kanske var denna livlighet också en sjukdom, reflexen av den vilda energi, varmed Hester hade kämpat med sina sorger, innan Pearl föddes. Alldeles säkert var det ett tvivelaktigt behag, som gav en hård, metallisk glans åt barnets karaktär. Hon behövde — något som vanliga människor behöva livet ut — en sorg, som skulle drabba henne djupt och sålunda mänskliggöra henne, göra henne förmögen av deltagande. Men det var ännu tids nog för lilla Pearl.
— Kom, mitt barn! sade Hester och såg sig omkring från den fläck, där Pearl hade stått stilla i solljuset. Låt oss sätta oss ned en liten bit in i skogen och vila oss.
— Jag är inte trött, mor, svarade den lilla flickan. Men du kan sätta dig, om du berättar en saga för mig under tiden.
— En saga, kära barn! sade Hester. Om vad då?
— Ah, om den Svarte Mannen, svarade Pearl och grep tag i sin mors klänning och såg halvt allvarligt, halvt skälmaktigt upp i hennes ansikte. Hur han går och spökar i den här skogen och bär en bok med sig — en stor och tung bok med järnspännen — och hur denna fula Svarte Man räcker fram sin bok och en järnpenna
